Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.  Related Paintings of martin mijtens d.a :. | Portrait of Mary Palmer, Countess of Inchiquin | Young woman | Portrait of Patrick Henry | Haus auf dem Berge, Tondo | Volcano at Night |
Related Artists:
giacomo balla
Balla is often portrayed as a painter closely associated with Italian Futurism although in fact, like a number of others associated with the group, his work crossed into a number of creative disciplines including fashion and the applied arts. In 1914 he wrote the Manifesto on Menswear, later retitled Antineutral Clothing, a dramatic exhortation to dispense with the mundaneity of everyday menswear in favour of dynamic, expressive, and aggressive Futurist clothing. Like his fellow Futurists he sought to sweep away all vestiges of Italy cultural heritage in favour of an emphatically 20th-century way of life. He conceived of Futurist menswear as allowing its wearers to respond to mood changes through pneumatic devices that can be used on the spur of the moment, thus everyone can alter his dress according to the needs of his spirit. It could also be animated by electric bulbs. He had an exhibition at the Casa DArte Bragaglia in Rome in 1918, in conjunction with which he co-published his Colour Manifesto. He was also committed to Futurist applied arts and furniture, brightly painted and with richly animated surfaces, and showed them at his Futurist House in 1920, the year in which he collaborated on the journal Roma futurista. He also exhibited at the Paris Exposition des Arts D??coratifs et Industriels of 1925 and the International Exhibition at Barcelona in 1929. However he failed to get his Futurist designs put into mass production and during the 1930s gradually distanced himself from such an outlook.
Sylvestro Lega
1826-1895 Italian Sylvestro Lega Gallery
DARET, Jacques
Netherlandish Northern Renaissance Painter, ca.1404-1470 was an Early Netherlandish painter born in Tournai (now in Belgium), where he would spend much of his life. Daret spent 15 years as a pupil in the studio of Robert Campin, alongside Rogier or Rogelet de le Pasture (assumed by scholars to be Rogier van der Weyden, both words meaning "field" or "meadow" in French and Dutch respectively), and afterwards became a master in his own right. He became a favorite of the Burgundian court, and his patron for 20 years was the abbot of St. Vaast in Arras, Jean de Clercq. Though many works of Daret are mentioned in Jean de Clercq's account books, only four panels of Daret's works are known to have survived: all are from the so-called Arras Altarpiece or Saint-Vaast Altarpiece, painted for the abbot between 1433 and 1435. These paintings show a striking resemblance to the Flemish realism of the Master of Flemalle. This is argued by most scholars to be evidence that the Master of Flemalle was Daret's master, Robert Campin. Daret features rather more in the art historical debates over his period than the merit of his work alone would justify because he is relatively well-documented, and in particular can be securely identified as the creator of the altarpiece mentioned above, as well as a pupil of Campin. The stylistic similarity between him and the Master of Flemalle is therefore crucial evidence in the identification of the latter with Campin. This then becomes an important connection in establishing a link between Robert Campin/the Master of Flemalle and his other major pupil,